Det första jag vill säga är;
Yttrandefrihet är INTE bara en frihet, det är ett ansvar!

Vad menar jag då?

Naturligtvis är yttrandefrihet bra, sålänge den tillämpas på rätt sätt. För JAG tycker att det finns vissa saker man aldrig får säga, till sin partner, barn, vänner, arbete, men det jag tänker främst på, är internet!

Vad ger folk RÄTTIGHET att kasta spydigheter och elakheter till höger och vänster? Till människor man inte ens känner? Jag läser en del stora bloggar, men kollar även olika debatter på tidningar osv. Det slår mig hur fruktansvärda saker personer kan skriva, rena elakheter om folks utseende, sätt att vara eller val i livet.

Det är så lätt att vara anonym på internet. Man får inga konsekvenser.

Man kan babbla fram och tillbaka i evighetens evighet om detta, men min fråga är;

-varför har människor ett så stort behov av att trycka ner andra, personer man inte ens känner? Vad får man ut av det?

Borde det inte följa någon slags skyldighet till den fantastiska rättigheten till yttrandefrihet, som vi har? Borde man inte inse att det är ett privilegium? Som faktiskt tillhör dom mänskliga rättigheterna, för att göra saker bättre?

Nu menar jag inte att man inte ska ge kritik, jag är allt för kritik, konservativ kritik, bra/negativ men schysst och noga formulerat.

Jag älskar en rättvis debatt, med bra källor och kloka och genomtänkta argument, utan detta hade samhället stått sig rätt slätt.

Det är viktigt att ha debatter med SD, kunna föra sin talan, inte blunda för saker som är obehagligt. Men man måste inse att det inte räcker med argument som att dom är "några jävla rasister".

Men hur ska man kunna föra en mogen debatt om man inte ens kan uppföra sig på Kissies.se?

Klockan 09.45, Bianca har preciiiis somnat, plingar på dörren, försöker bära in Bianca på hennes rum, plingar igen, Bianca vaknar.

Jehovas vittne utanför.
Vill komma in och prata om barnuppfostran. Bianca gallskriker i sovrummet, blev väl rädd när jag ryckte upp henne och skulle lägga in henne i sängen, medan det plingar.

Alla får VERKLIGEN ha vilken religion dom vill, verkligen! Det finns inger rätt eller fel, enligt mig. En persons tro är något privat och fint. Men snälla kom inte till mig och försök pracka på mig den. Min religion är MIN RELIGION!

Hade jag varit intresserad så finns det tusen sätt för mig att ta reda på fakta och fundera över det själv. För religion är ens alldeles egna, för ditt eget välmående och tröst.

Världen hade varit en bra mycket fredligare plats om alla hade fått tro på det dom vill ifred, utan att man ska försöka påverka hit och dit.

Och om det finns något som gör att jag ABSOLUT INTE ens kommer överväga något, så är det att försöka somna om en kinkig, trött bebis i TVÅ timmar. nu är hela hennes dygnsrytm för idag körd. Hon sover fortfarande inte. Kommer vara en rolig dag.

Så detta sa jag till Jehovas;
-"nej tack, jag har inte tid just nu, men visst ska jag kolla era papper"

Detta önskar jag att jag hade sagt;


-"nej tack, just nu är ingen bra tid att diskutera Bibelns syn på barnuppfostran, hör ni att mitt barn gråter hysteriskt därinne? Enda anledningen att jag är med i svenska kyrkan är för att jag vill sponsra lite pengar så man kan hålla igång dom svenska kyrkorna. Sköt du din tro så sköter jag gladeligen min tro helt själv. Förresten så gråter Bianca NU två timmar senare och det är ERT FEL"

Det finns alltid två sorters sanningar, två versioner och två olika sätt att se på sanningen. Det beror på vilket humör man är på, var man är i livet osv,men den ena sanningen är inte mer sann än den andra, det beror på hur man upplever det.

Jag är villig att ge er ett exempel på i natt, då Bianca sov hos oss för första gången på över ett halvår.

Sanning nr 1;
Vi lår och mös hela natten, du klappade på mig. Det är så mysigt att höra dina andetag, din lilla kropp liggandes mot min. Det är i sådana här tillfällen jag känner stor och uppriktig kärlek. Det finns inget som är finare än dessa stunder, dom som du och jag har <3

Sanning nr 2;
Du låg konstant och petade på mig och Danne, fingrar upp i näsborrarna, in i ögonen, dra i ögonlock. Låg och pekade på allt du ville ha och sa "deeen, deeeeeeen". Gulligt, men inte kl 3.. Du snurrade som en liten propeller, sparkades, killades, pratade i telefon... Så som du var inatt måste Jackie Chan ha varit som bebis. Just saying!!

Som sagt, det finns alltid två sanningar, två upplevelser. Vilken sanning väljer ni? Väljer ni den lite jobbigare? Eller väljer ni att komma ihåg det underbara i en situation? Eller kan det vara så att man inser att en blandning av sanningarna är bäst, humor från den en och kärlek från den andra.

Livet är lättare om man ser det positiva

Jag lever lycklig med min sambo/pojkvän sen 2 1/2 år sen.

Innan jag träffade honom, så var jag ALLTID singel.

Krogen var inget ställe där jag ville leta. Fulla drägg. Dom som ville ha mig ville jag inte ha. Tycker inte det finns något attraktivt med en full människa, man som kvinna.

Jag valde bort killar, för att jag inte hittade någon som passade mig, blev aldrig kär.

Men likväl, varenda gång man träffade någon ny eller umgicks med vänner, så kom alltid den frågan, den dör obehagliga;

"har du pojkvän"?

Och som jag skämdes, då jag alltid fick svara "nej". jag kände mig som en ful, underlig, rälig, egen, konstig filur som ingen skulle vilja ha.

Detta var ju mina känslor oh absolut inte någon känsla som andra ville förmedla till mig.

Men varför skämdes jag? Skulle JAG bra mer värd om jag hade hittat en kille som är fullständigt dum i huvudet eller som helt enkelt inte passade mig?

Jag har verkligen gjort mina beskärda delar av misstag på killefronten, mest i ren desperation. Jag trodde att det tvunget berodde på mig, att jag var för kräsen osv.

Varför kan vi inte gå ut och vara STOLTA? Stolta att man har krav, stolta över att man letar efter den personen, den personen single en lycklig och som du kan vara dig själv med, oavkortat.

Du ska inte behöva bra någon annan än du. Det kommer aldrig hålla i så fall

Som tur är, hittade jag min prins, vi har en vacker dotter, för mig lönade det sig att inte nöja sig med mindre.

Hiss; till självrespekt och integritet

Diss; man ska inte nöja sig med vilket kräkpulver till kille som helst

Ja, Bianca börjar på dagis första februari. Huga!!!

Ja, jag vet att det kommer vara bra och utvecklande för henne. Men jag då? Måste jag lägga ansvaret för henne på någon annan? Kommer dom ta väl hand om henne? Mitt lilla hjärta

Och nej! Jag är ingen super gnällig jäkel. Men jag vet hur lite personal det finns per barn. Det jag begär är att hon ska bra trygg. Torr blöja, inget snor som rinner mot munnen, inte matrester kvar osv.

Orolig? Klart jag är, detta är MITT barn, deras jobb, mitt barn.

Det är jobbigt att inte ha kontrollen, som mamma vet man att det gäller att ha det hemma hela tiden. Dygnet runt.

Jag vet och tycker själv att det är positivt med dagis. Det är min oro. Jag är säker på att det kommer lägga sig sen, så småningom.. Något jag inte är orolig för är hur Bianca ska hantera det. Modig, stark, framåt, glad som hon är. Mest troligt kommer hon inte ens titta år mig när vi kommer dit. Aja ångeri ångera

För det första vill jag bara säga att det som jag skriver här, handlar om vanligt dåligt mående. Depression är en helt annan sak.

Jag mår inte dåligt så ofta. Jag är oftast glad och kan vara rätt "hakuna matata". Det är inte det att jag aldrig tycker att livet är jobbigt, eller att jag inte mår dåligt. Men för mig fungerar det att inte fokusera så mycket på det.

Många gånger så väljer jag helt enkelt att inte fundera så mycket på det. Det går över. Men någon gång då och då så hamnar man i svackor, då man inte känner för att göra något alls. Har pratat med en vän om detta, rätt mycket. Vad vi oftast kommer fram till, (ja vi har pratat om detta "några" gånger) är att ibland måste man bara få säga orden högt. "idag är ingen bra dag", "dom sista dagarna har jag inte känt för att göra något"..

Jag tror man måste hitta ett bra mellanting. Försöka att sluta att snöa in på saker som man faktiskt ändå inte kan förändra, saker som bara gör dig olycklig att fundera på. Men någon gång då och då, till en nära vän t ex, tillåta sig själv att vara lite svag, fast det kan vara svårt.

Jag är själv ingen person som har ett behov av att prata om mina problem, jag löser dom, bearbetar och sen KANSKE jag pratar om det. Ofta Månader eller till och med år senare kan jag prata om set. Så för mig kan det hjälpa att bara ta tag i att våga må dåligt med någon jag är trygg med. Medan jag anser att andra kanske skulle må bra av att stänga av lite...

Som sagt, en blandning. Man får aldrig bli så inrutad av sina problem att man glömmer att vara lycklig, lycklig av saker som sker HÄR OCH NU. Det förflutna och framtiden kan visst vara både jobbigt och spännande, men om det fyller dig med ångest på kvällarna är det dags att bara fokusera på nuet.

Missförstå mig inte, det förflutna är visst bra, för att lära sig av sina gamla misstag, minnas, glädjas.. Men man har ingen framtid av det förflutna. Likaså framtiden, vad har du för nytta av den om du hela tiden skjuter upp din egen lycka?

Nej försök att alltid hitta något som gör dig glad, varje dag, varje timme.. För livet är oftast inte så svårt att man inte kan hitta glädjen i det lilla. Sitt barn, partner, vänner, tända ljus, god mat, ett varmt bad. Precis det som ger er en lycklig stund och gör att ni känner er nöjda, för nöjd är inte fel att vara.


Till sist. Denna sinnerso-bönen har jag verkligen tagit till mig, innebörden är stark och hjälper ofta om man misströstar

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden."

Må bra, älska ofta, skratta mycket.