Jag lever lycklig med min sambo/pojkvän sen 2 1/2 år sen.

Innan jag träffade honom, så var jag ALLTID singel.

Krogen var inget ställe där jag ville leta. Fulla drägg. Dom som ville ha mig ville jag inte ha. Tycker inte det finns något attraktivt med en full människa, man som kvinna.

Jag valde bort killar, för att jag inte hittade någon som passade mig, blev aldrig kär.

Men likväl, varenda gång man träffade någon ny eller umgicks med vänner, så kom alltid den frågan, den dör obehagliga;

"har du pojkvän"?

Och som jag skämdes, då jag alltid fick svara "nej". jag kände mig som en ful, underlig, rälig, egen, konstig filur som ingen skulle vilja ha.

Detta var ju mina känslor oh absolut inte någon känsla som andra ville förmedla till mig.

Men varför skämdes jag? Skulle JAG bra mer värd om jag hade hittat en kille som är fullständigt dum i huvudet eller som helt enkelt inte passade mig?

Jag har verkligen gjort mina beskärda delar av misstag på killefronten, mest i ren desperation. Jag trodde att det tvunget berodde på mig, att jag var för kräsen osv.

Varför kan vi inte gå ut och vara STOLTA? Stolta att man har krav, stolta över att man letar efter den personen, den personen single en lycklig och som du kan vara dig själv med, oavkortat.

Du ska inte behöva bra någon annan än du. Det kommer aldrig hålla i så fall

Som tur är, hittade jag min prins, vi har en vacker dotter, för mig lönade det sig att inte nöja sig med mindre.

Hiss; till självrespekt och integritet

Diss; man ska inte nöja sig med vilket kräkpulver till kille som helst