Läste precis Katrin Zytomierskas blogg, där hon skriver om att alla hon möter, säger olika saker gällande barn. Vissa säger att spädbarnstiden är värst, andra ettårsåldern. Sen finns det inget värre än när dom är två, treårs-trotsen.. Fyra och fem-åringar är jäkliga och vänta bara tills dom kommer upp i tonåren. Sen är åldrarna där i mellan inte särskilt bra dom heller.

MEN FÖR FAN!

När jag var gravid så småskrattade folk och sa;

"passa på att sova nu, sen kommer du INTE att få sova förrän dom är tonåringar"

Alltid detta råa, skadeglädje...

Sen föddes Bianca. Det var inte alls som folk sa. Jag hade förväntat mig en liten demon, med tänke på vad folk säger.

Missförstå mig inte, det finns dagar (främst nätter) som jag hade kunnat dra av mig håret i frustration.

Men man kan inte påstå att det bara är skit. Visst, människor med äldre barn kommer alltid tro att dom vet mer än mig, dom får gärna flina av skädeglädje för vad som väntar mig. Men vet ni vad? Än så länge har det inte varit en femtedel så tufft som ni alla sa.

Kanske folk lever med någon konstig bild av världen. INSE att det är tufft, det kommer vara tufft. Varje dag. Du kommer att inse att du klarar allt, saker som du trodde att du aldrig skulle kunna fixa. Du kommer att inse att denna kärlek du känner för ditt lilla liv, är så stark, starkare än något annat du någonsin kommer att känna.


Sen har vi dessa fina, ärliga morsor. Som kan erkänna att det är tufft, att man blir arg, frustrerad.. Och som älskar sina barn oavkortat.

Jag har en sån kompis, en dundermamma. Hon försöker inte ge sken av att saker är bättre eller sämre än vad det faktiskt är. Hon har två underbara barn, två fina, busiga, spralliga, väluppfostrade ungar. Precis som barn ska vara. Dom skrattar, hittar på bus, bråkar, gråter, leker.

Den ena är en modig prinsessa, som många gånger är modigare än många vuxna jag känner. Hon är livlig, rakt på sak, snäll, en riktig linslus som älskar att showa för en när man är där.

Den andre är en påg, en buse, som är oerhört framåt, glad som få, humör när han vill ha något, smart, och precis som sin syster så showar han mer än gärna.

Det jag tycker att deras mamma gör så bra? Hon tröstar, hon finns där, hon pratar, hon förstår, hon går med dom genom byn mitt i natten när dom kruppar, när dom slår sig uppmuntrar hon dom att leka igen. hon ger dom all sin kärlek, dag och natt, trots sömnbrist och när leklusten tryter. Hon jobbar, sliter, men hon lägger den energin hon har på sina barn, inte på att visa ett bättre yttre.

Men hon är inte bara en morsa, hon är en bra fru, en fantastisk vän, en av dom roligaste människor jag någonsin känt, genomsnäll och en riktig kaffe/cola drickare.0

Jag är mer än stolt för att Bianca får ha två sådana fina och väluppfostrade kompisar. Jag kommer aldrig någonsin behöva känna osäkerhet eller rädsla när våra barn leker, jag kommer aldrig behöva vara orolig för att ha Bianca där, för jag vet att du är fullt benägen att uppfostra mitt barn om jag inte är där just då.

Jag vet att du är stolt, du ska vara stolt, för du har gjort ett förbaskat bra jobb med dina barn. Du ÄR en dundermamma. I ordens alla bemärkelser.

Tack för att du finns, tack för ditt stöd, tack för allt prat, tack för att du är just du.