Ni vet att man älskar sitt barn över allt? Den där överjordiska kärleken man endast kan känna för det där lilla envisa livet, sin mini-me.

Men alltså. Teletubbies. Där.Drar.Jag.Gränsen!

Hoppande smurfbjörnar som uppenbarligen intagit mer än saft. Hur kan dom vara nyttiga?

Var är deras verklighetsförankring? Någon måste lära ungarna att livet är inte bara är dans bland blommor och kaniner, man kan inte bara hoppa in i hål, det är inte okej att springa ute bland folk i heltäckande sektliknande kläder. Hur deras bild på körkortet ser ut, det undrar jag det.

Och hur det ska vara utvecklande kan jag inte förstå. Bianca säger redan;
-"blomma, hahaha"
-"dansa, hahaha"
-" heeejdååå, hahaha"

Och en TV på magen? Dont get me started!! Om man nu snackar så hiiimla mycket om hur dåligt det är för barnen, "baaarneen ska vara uuute och leka", vad signalerar detta? Att man ska ta med den jävla TVn ut?

Det är deras fel att Bianca säger "soooolen" när hon ser en bebis. Pedagogiskt?