Danne kom hemkrypandede vid halv tre. Jag har tydligen blivit en sån där sambofierad människa!

Kunde inte somna innan han kom hem, det var inte det att jag inte försökte. Jag la mig på hans kudde, bullade upp täcket så det skulle kännas som Danne, men icke!

Till slut hämtade jag Bianca och la henne i vår säng med oss, MEN, jag råkade väcka henne. Det skulle jag aldrig gjort. Försökte somna om henne i en och en halv timme.

Sen kom Danne, som jag låg och fnissade åt han när han missade ingången till toan, sen ställde han sig framför dörren, balanserade ett tag, sen tog han typ ett skutt in på toan. Tja okej, inte ett skutt kanske, mer lite sats.

Men iaf, när Danne kom hem, DÅ ville Bianca prata.

Summa sumarum. Danne har snarkat som fan, så jag har legat och sparkat på han. Verkligen sparkat. För en full Danne är som att slå huvudet i en vägg. Bianca har sparkats, buffat, gnytt, drömt... Vid sex gav jag upp och gick in och la henne i hennes säng. DÅ somnar hon, DIREKT. Vafan..

Vid halv åtta ringer jobbet, frågar om jag jag kan köra och jobba direkt. Men med tanke på när Danne var hemma och att jag känner mig bakfull bara för att jag sovit bredvid han, så fick jag tacka nej.

Funderade dock på att göra det som hämnd för allt snarkande;)